Dövas situation i Papua Nya Guinea

Döva människor är oftast bland de fattigaste oavsett vilket land de än bor i. Detta beror generellt på att de döva anses vara mentalt efterblivna när problemet egentligen ligger i att de hörande och de döva använder helt skilda språk genom att språken framförs på olika sätt, dvs med rösten eller händerna. Ofta tror man att teckenspråken inte är fullt detaljerade som de talade språken. Det stämmer inte. Men okunskapen är stor och har lett till att döva diskrimineras och exkluderas ur samhället i många sammanhang, helt i onödan, på grund av språkproblematiken. Papua Nya Guinea är tyvärr inget undantag.

Hur blev det så här tokigt? Svaret finns i språkinlärningen:
Ett hörande barn lär sig ett talat språk passivt genom att lyssna, redan som spädbarn. Därför lär sig det hörande barnet sitt talspråk fullt ut från sin omgivning.

Ett dövt barn hör inte talspråket i sin omgivning. Föräldrarna är oftast hörande och kan inte något teckenspråk.  Barnet får därför inte lära sig något språk alls och blir frustrerat över att inte kunna säga vad det tänker, känner eller vill. De vuxna kan därför heller inte uppfostra och vägleda barnet socialt och kulturellt.

Döv kvinna (till höger) i en bergsby. Hon fick aldrig chansen att lära sig ett riktigt teckenspråk, så hon har inget språk alls. Därför kan hon inte delta i byns sociala liv utan lever istället hela sitt liv som en betraktare.

Dessa språklösa barn växer upp till socialt och kulturellt missanpassade individer som ofta anses vara mentalt efterblivna "sen födseln". Faktum är att den hörande omgivningens okunskap, om språkets betydelse, har gjort mentalt fullt friska barnet mentalt missanpassat. Människan är en kommunikativ varelse och behöver språklig stimulering vid tidig ålder, helst före 5 år, för optimal språkutveckling.

Hade man däremot gett barnet ett teckenspråk tidigt, gärna redan vid spädbarnsåldern, så hade det utvecklats helt normalt och fått ett riktigt språk. Därefter hade det kunnat lära sig att läsa och skriva på det talade språket och även kunnat lära sig samhällets sociala och kulturella koder och passat in bättre.

Det tragiska är att det finns dövskolor där några döva barn (4-7 år gamla) har fått förmånen att gå i skola, men hörande lärare anser att de är för små för att lära sig "svåra saker" som hela handalfabetet och riktigt teckenspråk. Lärarna tecknar bara de första och sista bokstäverna av deras namn och tecknar mycket förenklade meningar, tills de blivit 10-12 år gamla. Men på detta sätt har barnens språkcentrum i hjärnan redan "stelnat" innan de ens blivit exponerade för ett riktigt teckenspråk. Detta fenomen finns i flera länder, så även på Papua Nya Guinea.

Faktum är att det är de hörande lärarna själva som anser att teckenspråket är svårt för dem att lära sig och glömmer att barn lär sig snabbare än vuxna. Men det sker bäst och lättast före runt 5-års åldern.

Därför har jag, utöver botaniken, studerat vidare inom lingvistik vid University of North Dakota i USA där jag fick titeln Sign Language Survey Specialist. En sådan specialist arbetar med att kartlägga de dövas språk och ofta även deras sociala liv, behov och livsvillkor.

Insamlingen av bakgrundsinformation blir en vägledning för hur man kan förbättra situationen för de döva. Dessutom ger resultatet ökad kunskap hos bl.a. myndigheter och skolor, samt de dövas släktingar.

Då förstår de ofta att de döva barnen behöver ett språk tidigt för att kunna bli en del av samhället.